Att ha hög smärttröskel är inte alltid bra.  Dom som följt swimrunpodden ett tag vet om historian med min fot förra sommaren när jag bröt den.. åkte till england. Körde Breca swimrun.. hade ont, bröt loppet efter ca 35 km när det ”bara” var en mil kvar. Foten var som en fotboll sen blev det gips och lång löpvila från början på sommaren. Kom inte igång med löpningen förrän vid årsskiftet eftersom jag även straxt efter löpvilan drabbades av mortons neurom. (nervklämning) Det var en jobbig sommar/höst/vinter. Så jag var jätteglad när jag kunde börja springa igen. Insåg verkligen under den långa löpvilan vad löpningen betyder för mig.

Våren och sommaren 2017 har rullat på, jag kom igång med löpningen, körde en massa underbara swimrunlopp i somras. MEN sen i slutet på september började jag få ont i min andra fot zzz. Körde ett swimrunlopp och slog i foten hårt och fick ännu ondare. Drog därefter till Frankrike 2 veckor och tränade en hel del. Kände att det är något knas med foten. Kom hem till Sverige igen, gick till läkaren. Dom gjorde en röntgen på St: Göran för 3 veckor sedan hittade inget fast jag sa att jag tror det är en fraktur. Har vilat i ca 4 veckor nu, gick till vårdcentralen igår. Gjorde en ny röntgen och då hittade dom en stressfraktur.  Precis som jag trodde. Dock slapp jag gips denna gång när den redan har börjat läka. Men fortsatt löpvila är det som gäller. Skit!! Men ändå skönt att fått veta varför jag har ont. Men samtidigt skit eftersom jag mår så bra av löpning och älskar att springa.

Att vara löpare och inte kunna springa är ingen bra kombo.

21766732_10155049571146048_2166522437979890648_n

Bilden är från den senaste tävlingen jag körde.. hade rätt så ont i foten då.  Lostwaterrace.com

 

Annonser