Att ladda upp inför ett lopp med att vara sjuk dom sista 2 veckorna är ju inte optimalt. Dock tänkte jag aldrig att jag inte skulle fixa loppet. Jag vet att jag gör det (var mer rädd för flåset inte skulle vara helt tillbaka) ja herregud. Förra året startade jag ett lopp med redan bruten fot innan loppet och tog mig 35 km. Så smärta tål jag och pannben har jag. Inga tvivel på den biten.

Faktist så finns det inget lopp just nu som jag inte tror att jag klarar, självklart kräver loppen sin del av träning oxå. Men jag menar mentalt. Du blir vad du tänker och det är såå sant, även i resten av livet.

MEN hur gick utöswimrun?? 37 km traillöpning och 5 km simning. Jag och Jonas som jag har swimrunpodden med körde ihop. Jag har kört loppet 2 år tidigare. Första året en flopp men vi tog oss i mål. Då körde jag med en kvinna som inte hade tränat tillräckligt mycket och hon hade det tyvärr jättetufft under tävlingen. Jag fick dra henne i linan nästan hela loppet och hon ville bryta flera gånger men vi kom tillslut imål.  Förra året var en flopp igen för efter 2 mil stukade jag min fot kraftigt så ett tag visste vi inte om vi skulle hinna till cutoffen. Jag kunde knappt springa och fick halta fram dom sista 2 milen. Men som tur är kyls foten ner i det kalla vattnet så det går att tuffa på och faktist på den långa raksträckan lyckas jag få in ett skönt flow och öka och jag och han jag tävlade med det året springer även om en del lag fastän jag haltade mig fram (i ett oki tempo)

Så hur gick det i år??

Det var en strålande dag, mycket varmare än jag tycker är skönt på ett swimrun. Jag vill inte ha för varmt för jag blir otroligt varm i dräkten när jag springer. Så straxt innan start var jag nog lite rädd för att värmen skulle ta knäcken på mig. Herregud jag springer ju typ i linne i Januari när det är snö. haha

Men annars var jag inte så nervös. Kände att detta kommer bli en grym dag. Jonas som jag skulle köra med var dock mer nervös än mig. Och jag tror han sa ca 100 gånger innan starten – Vi tar det lugnt. Lova, vi tar det lugnt va??  Lite små nervös och får ur sig att han tror det kommer bli tungt idag. – Jag har ju bara kört ett långpass innan loppet säger han.

Starten går. Vi kör på i vårat tempo, gäller att inte gå ut för hårt och dras med i alla andras tempo. Kroppen känns oki trots sjukdomen som varit och 2 veckors vila. Det är skönt efter första löpningen att komma till simningen.  Att köra swimrun är mentalt lättare än att köra ett längre löplopp.

Sen kör vi på. löpning, simning, löpning, simning. Vi kör lina på simningen och Jonas får dra och jag ligger bakom och filosoferar.  På tävlingen finns där 3 st cutoff som man måste hinna till i en viss tid annars tas man av banan och får inte fortsätta så vi är hela tiden inställda på nästa cutoff.

In i ca halva loppet märker jag att Jonas börjar bli trött och farten dras ner, jag kastar snabbt på honom linan och vi bestämmer  oss för att nu drar jag på löpningen.  Jag tuffar på med Jonas i släp. Linan är sträckt och jag hör hur han får det jobbigare och jobbigare. Och vill till och från stanna och gå.  Själv har jag hur mycket spring i benen som helst och vill springa om alla lag jag ser.   Jonas skäms lite och ber om ursäkt att han inte kört några långpass innan (en diskussion vi haft innan tävligen och jag hade sagt till honom flera gånger att han måste köra långpass annars kommer han inte palla)

Vi kommer till sträckan som jag vet är mentalt jobbigt för många, det är en bit in i loppet då många har blivit trötta och en del har börjat gå och har ont.  Vi ska springa nästan 7 km av någon anledning så trotts denna långa tråkiga raksträckan så är det en av mina favoriter under loppet. Det är där jag brukar gå in i min ultrakänsla och bara bli en robot  som tuffar på och ökar farten, går in i någon sorts trans och bara kör. Jag försöker öka, jag hör Jonas stånkande och stönande bakom mig, tittar lite lätt över axeln och gör tummen upp och hoppas på att få en tumme upp tillbaka men får ingen. Han är slut. Vi får stanna och gå lite och dom lag vi har sprungit förbi springer snabbt förbi oss. Jag förstår att hur mycket jag vill springa snabbt och springa förbi alla så är det inte så det kommer bli idag.  Jag förstår att målet idag får bli att se till så att vi tillsammans kommer i mål. Släppa ambitionerna släppa tanken om en bra tid och placering.  Jonas har dessutom lyckats halka på en klippa och fått ont i knät och ju längre in i loppet ju ondare gör det.  Han kämpar på. Han har ont och han är trött och kämpar på.  Han är en kämpe, för några år sedan så kunde han knappt springa eller simma och idag så kör han tuffa swimrunlopp.

Och ibland glömmer jag bort min egen bakgrund oxå. Plötsligt har tider och placeringar blivit det viktiga. När då?? När blev det så?? Herregud, en gång i tiden var jag storrökare,   sjukskriven för depression, självmedicinerade  med alkohol och hade leukemi (blodcancer) kunde inte springa en meter och kom knappt upp ur sängen för jag var så fysiskt sjuk.

Självklart kom vi i mål.. Jonas dock som en död liten smurf hängandes i linan bakom mig 😉

Så ja både jag och Jonas är grymma som stod på startlinjen den dagen och tog oss i mål.  Tack Jonas för att du är du och för allt kul vi har gjort sen vi lärde känna varandra och för allt kul vi kommer göra i framtiden. Tack för att du övertalade mig att starta swimrunpodden tillsammans med dig.  En podd som gjort så jag vuxit som människa. Tack för att du är lika galen och spontan som jag.

MEN ett tips.. träna långpass 😉

 

Innan loppet. Paula, Stefan, Jonas och jag18739779_10154681445246048_8838467507981215547_n

Efter loppet 🙂 18671040_10154682248106048_9057930871417237842_n

 

Foto högst upp : Pierre Mangez

 

Annonser